Den osynliga sjukdomen

(null)

Idag ska jag skriva ett väldigt personligt blogginlägg i min annars väldigt ytliga blogg. Jag lider nämligen av ångest och depression. Egentligen är väll dessa två olika sjukdomar men för mig så kommer dem hand i hand. Panikattacker har jag haft dagligen i så många är även om de idag är skonsammare än för några årsedan. Jag känner dagligen av ångesten och den är en väldigt stor del av mig som jag ständigt kämpar emot. Den tar så himla mycket energi och tid. I stunder då det känns som livet flyter på och allt känns bara så himla bra. Då känns det så tomt i kroppen att jag får panikångest för att jag inte känner någon ångest. Det låter så dumt när jag skriver det men det är så det blir. Jag vill vara ärlig och kunna erkänna mina fåniga tankar.

Min största skräck är nog döden. Så fort jag känner av något nytt i kroppen det kan till och med vara en lycklig känsla så tror jag att jag ska dö. För en som inte har dödsångest så låter det väldigt galet men för mig är rädslan för döden hela tiden där. Just nu är jag bara förkyld men min hjärna börjar bearbeta alla dödliga sjukdomar det kan vara. En händelse som har varit väldigt kämpigt för mig var när min son fick feberkramp. Detta hände för någon månad sedan och när han först blev kritvit och sedan blå och bara krampade i min famn trodde jag att han skulle dö. Ambulansen kom som tur var väldigt snabbt och jag fick förklarat för mig att det var en feberkramp som inte är farligt utan bara otäckt. Den här feberkrampen var det värsta jag varit med om. Det känns som om jag aldrig varit så nära döden som då. Nu var det ju inte alls nära döden på riktigt utan helt normalt. Jag satt med honom i sängen på akuten och jag fick en sådan overklighetskänsla och jag fick verkligen insiktet att vi alla kommer dö. Jag såg framför mig hur jag ligger i den sjuksängen och min son tar sitt sista farväl till mig. Självklart fick jag då en panikattack. Vilket var hemskt eftersom jag ville finnas där för min son. Men sjukhus är nog det värsta jag vet. Det är nu fyra veckor sedan detta hände och jag har börjat komma över det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra igen men idag gör jag det. Så hur kämpigt du än har det så kommer det gå över tillslut. Allt har sin tid. Tyvärr har min dödsångest blivit lite värre än innan men jag känner mig ändå starkare. Jag överlevde denna händelse som var det värsta jag varit med om. Jag börjar inse att jag klarar allt för när väll saker händer gör man alltid sitt bästa för stunden. Så jag försöker att fokusera på nuet även om det många gånger under dagen är svårt.
 
Just nu går jag på arbetslivsinriktad rehabilitering på dagarna. Innan jag blev mamma så var jag sjukskriven under några år. När min son skulle börja på förskolan så var det dags för mig att ta mig ut i samhället igen. Att jobba klarar jag inte av så rehabilitering utan krav är det enda som går just nu. Det är ett jätte stort steg för mig som bara har gått hemma i flera år. Nu undrar ni kanske hur gammal jag är som kunnat gå hemma i flera år. Jag blev sjuk när jag var 20-21 år och idag är jag 27 år. Jag har aldrig haft ett heltidsjobb vilket jag skäms jätte mycket för. Det är inte lättare när man ständigt får frågan "vad jobbar du med ?". Det tar tid att bli bra från psykisk ohälsa. Oftast tar man inte heller tag i det förrän man mår riktigt dåligt. Om du lider av psykisk ohälsa så är det viktigaste att söka vård. För det finns så mycket hjälp att få om man vill och är redo att kämpa. För det är tungt att ta sig till samtalen hos psykologen eller läkaren. Jag sitter alltid med en panikattack i väntrummet. Jag har hjärtklappningar, mår illa och känslan att jag ska dö så just då vill jag bara springa därifrån. Det andra är nog att vara ärlig mot din omgivning. Att berätta för familj och vänner hur du mår. Att vara öppen med hur man mår gör att man själv mår lite bättre för man känner sig mindre ensam. Sedan kommer aldrig någon någonsin förstå exakt hur du mår. För det är så svårt att sätta ord på känslor och det är så inviduellt hur man mår. Det är inte heller någon som kommer kunna bota dettta förutom du själv. Du kan få stöd och verktyg till att klara av att möta dina "demoner". Jag har ätit ångestdämpande mediciner sedan jag var 21 år. Styrkan och hur många olika sorter har varierat under åren. Jag tycker inte man ska vara rädd om man får mediciner utskrivna. För idag skriver dem allra flesta läkarna bara ut recept om de verkligen tycker man behöver det och de skriver ut de skonsamaste och säkraste först och främst. Det viktiga är att ha en läkare du litar på för är du minsta lilla osäker så byt läkare. Du kommer aldrig våga bli bättre om du inte känner förtroende för vården. Min älskade favorit läkare som hjälpte mig genom min mörkaste period gick i pension och jag har fått byta läkare två gånger efter det innan jag hittade en ny som jag kände samma förtroende för. Nu var han en At-läkare som tyvärr ska sluta på min vårdcentral så jag är än en gång på jakt efter en ny läkare.
Nu har jag mest skrivit om min ångest men depressionen kommer och går på samma sätt som ångesten. När jag är deppig så känns allt hopplöst. Jag ser inget ljus i mörkret. Jag blir nästintill apatisk. Jag tittar rakt ut och har absolut ingen lust att göra något. Jag har bara så ont i själen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Som tur var har jag min älskade son som ger mig styrkan att bryta detta även om det kan ta ett tag. Så här blir det bara när jag mår som värst. Oftast är det bara att jag bryter ihop i duschen. Jag passar på att gråta när jag duschar. Mest för då hör inte min son mig. Jag känner mig som världens sämsta mamma de dagar jag är deprimerad vilket gör att jag mår ännu sämre. Jag känner mig så skyldig som kan vara deprimerad när jag har barn. Man ska ju vara lycklig när man är mamma. Vilket jag sjävklart är men depressionen har ju inte alls med det att göra. Depressionen bara kommer och sköljer över mig oftast efter panikattacker eller om jag har fått dåligt med sömn.
 
Jag vill bara avsluta med lite positiv energi och det är att går att leva ett "normalt" liv trots ångest och depression. Mitt stora intresse för skönhet ger en guldkant på vardagen och jag älskar att vara mamma. Jag är ju även gift med världens bästa man. Jag har rest väldigt mycket och ja jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv. Jag skulle inte byta ut något även om jag helst skulle vilja slippa ångesten helt men den blir mindre och mindre för varje dag. Jag blir även starkare för allt jag går igenom. Våga säga nej till det du inte vill och tacka ja till allt som ger dig glädje. Jag hoppas att det här kan vara till hjälp för någon. Har du några frågor så skriv i kommentarsfältet eller mejla mig på kontaktsarasbeautychannel@gmail.com så svarar jag så gott jag kan.

Personligt | Psykisk ohälsa, depression, ångest | | Kommentera |
Upp